Det surrar!

Ibland käkar jag lunch med min son på “Liljeholmstorget”, som är den lokala gallerian. Där finns en foodcourt där man kan beställa mat och dit går vi jämt när vi ska äta något där, eftersom han gillar halloumiburgaren som finns att köpa.

När man köper en grej på foodcourten så får man en liten dosa som piper, blinkar och surrar när maten är klar. Det är något som intresserar mig. Att man valt den lösningen istället för andra lösningar som man kan tänka sig, till exempel:

• att någon går ut med maten.
• att någon ropar ut att det man beställt är klart
• man kanske kan stå bredvid disken och vänta på att käket blir klart?

Det finns säkert mängder av potentiellt skitsmarta lösningar på detta problem, men här, och på många andra ställen får man en plastpuck som surrar, blinkar och tutar när maten är klar.

I själva verket är det ju en genialisk grej, så jag är inte förvånad att mina lösningsförslag ovan inte blivit verklighet just här, i denna kontext. Varför är då denna opersonliga pryl så jävla smart då? Läs vidare så får du veta!

Surr! Pip!

Smartheten!

Jo, det är egentligen uppenbart. Tycker i alla fall jag nu. När jag först stötte på dem så var jag irriterad över att det personliga anslaget, relationen mellan kund och restaurang blev så mekanisk. Men sedan insåg jag att i just foodcourtsammanhanget så är det en väldigt finurlig pryl. Den uppfyller nämligen en rad krav som en hjärna har för att reagera på något. Den uppfyller dem dessutom på ett sätt som gör att människor med vissa funktionshinder ändå kan använda den och få sin mat varm.

För det första: den är liten och ganska så nätt, samtidigt som den är tillräckligt stor för att man inte ska råka ta den med sig i fickan eller så.

Ljudsignalerna är av två typer, fast den ena ljudisgnalen är egentligen en vibration mot bordet som skapar en summerton tillsammans med ett ettrigt piplud. Det kombinerat gör att du hör att maten är klar trots att det är rätt bullrigt där ibland.

För den som kanske är hörselskadad eller har tankarna på annat så blinkar dosan dessutom när den signalerar att maten är klar. En annan lösning är såklart att hålla i den så att man känner när maten går att hämta.

Kort sagt är den effektiv på att tillkalla uppmärksamhet.

Inget utrymme för förbättring?

Men finns det då någon förbättringspotential? Klart det gör! Här kommer några i hast påhittade svagheter med pucken.

Vart ska man gå?

Ja, vad händer om du och dina fyra kompisar ska käka här? Då finns det inte mindre än fem stycken puckar att hålla reda på. Plötsligt blir den här smidiga grejen plötsligt en arbetsuppgift: vilken puck tillhör vem?

Man kan sno den!

Ja, det kan man. Varför man nu vill sno en grej som man har fått utlämnad när man beställde och betalade för sin mat?

Vad händer om den går sönder?

Det har hänt att jag, när jag tycker det tar för lång tid för käket att bli klart, börjar undra över om dosan är trasig. Det blir ett onödigt orosmoment.

Tänkt om de glömt min beställning?

Ja, det kan kanske hända? Då sitter jag där som en lydig slav under dosan och bara väntar och väntar på att den ska pipa.

Många batterier att byta

Jo, det blir ju det. Det finns kanske 200 platser i foodcourten. Det innebär att det borde finnas minst 200 dosor. Förmodligen ännu fler. Ur ett hållbarhetsperspektiv är det en ganska dum grej.

Tänk om man kunde ta allt det bra med dosan och ta bort allt det dåliga? Hur skulle en sån grej se ut? Jag kan liksom inte riktigt släppa att detta är det optimala sättet att informera en hungrig småbarnspappa att hans och hans lindrigt sagt hyperaktive sons mat är redo att bli hämtad.

Den episka maten är klar-pucken

Vilka behov har dels “restaurangen” och dels den hungrige kunden egentligen?

Låt oss sno ihop en kundresa för kundens upplevelser! Det vi kommer upptäcka är att flera av de hypoteser jag lade fram här ovan återkommer i en kunds faktiska upplevelse av pucken, och det är ju intressant för det kan betyda att vi är något på spåren:

OK, nu när vi har gjort denna lilla utredning över kundupplevelsen så ser vi vissa saker. Till exempel att det är dålig ljudmiljö på foodcourten, plus att det finns en oro som handlar om huruvida maten är på gång eller inte.

Det borde ge oss några insikter i hur en restaurangupplevelse ska designas för att kunden ska uppleva den som så bra osm möjligt. Till exempel har vi lärt oss att utöver den oro vad gäller huruvida maten verkligen är på gång eller om pucken är trasig (redan här har vi ju massor av potentiella koncept) så ser vi att ljudnivån är jobbigt hög. Kanske det skulle gå att jobba med bullerdämpande material för att göra det trivsammare här?

Hållbarhetsaspekten framgår ju däremot inte alls, vilket inte är så konstigt kanske.

Men målgruppen hamburgerkock då?

Har jag glömt dessa matsalens obejungna hjältar? Nejdå, men nu är jag ju bara kund här och inte hamburgerkock, så hur personalen upplever mitt och alla andras kundbesök har jag svårt att sätta mig in i utan att fråga dem. Och då givetvis kika på hur de använder pucken, vilket borde vara nästa steg i en sån här utredning.

Frågor man skulle kunna ställa dem är saker i stil med hur de tycker det funkar med puckarna, om de upplever teknikstrul, hur puckarna påverkar deras relation med kunderna, om de jobbet på ställen utan puckar och hur det var i jämförelse. Kort sagt ställa frågor som ökar min förståelse för deras upplevelse så att jag kan ta fram en tjänst som inte bara gagnar deras kunder, utan även dem själva.

Nästa steg

Vad är då nästa steg? Jo det borde ju vara att ta dessa insikter och göra någon sorts koncept som löser alla eller några av de problem vi har identifierat. Men det får bli en annan gång för nu ska jag snart natta mina barn. See ya!